Vinnarna får halva priset på en 1:a kapitel-analys.

2:a pristagaren Lisa Willman. Motivering: En fyndig och välskriven liten story, som man genast blir nyfiken på, och med en hög igenkänningsfaktor. Eller är det bara jag som har väntat på Prins Charming och så har han den dåliga smaken att dyka upp packad … Förlåten blir han också. Det är romantik, det!

Hon hade packat klart. Det var lika bra att få det gjort, även om planet inte gick förrän i övermorgon. Morgondagen skulle bli tillräckligt jobbig ändå, med Bellas avskedsmiddag och allt.

Hon hade lovat sig själv att inte tänka på Alex. Helst aldrig någonsin, men eftersom hon skulle behöva träffa honom på middagen kunde det bli problematiskt. Resten av kvällen skulle hon åtminstone inte ägna honom en tanke. Han kunde vara på sin dumma fest.

Hon och Simon skulle ligga som grönsaker i Bellas soffa, titta på Rock of Ages och dricka mängder med vin. Inte Simon, förstås. Han skulle få ett köttben som hon hade smugglat in när matte inte såg. Bella var på vegansk matmässa i Pomona och skulle vara borta över natten, så shiban hade gott om tuggtid.

Filmvalet var ett av hennes sämre. Inte för att hon ogillade den, tvärtom, men hur genomtänkt var det att se en film som utspelade sig där hon och Alex träffades? Redan efter öppningsscenen hade hon tänkt på honom fyra gånger.

Halvvägs in i filmen, och vinflaskan, gav hon upp. Alex var överallt. Hon började bläddra bland tevekanalerna. På en av sportkanalerna visades en amerikansk fotbollsmatch. Det påminde henne om när de åt pizza på Larrys och satt bredvid det där hysteriska fruntimret som gapade åt sitt lag på teven. Ändå vann motståndarna överlägset. Hon zappade vidare till en dokumentär om Kubakrisen. Det fick duga.

När det bankade på bakdörren hade hon inte tänkt på honom på flera minuter. Hon lämnade motvilligt soffan, tassade barfota genom köket till groventrén och kikade genom dörrhålet. Helvete!

Hennes överkropp blev flammig under linnet, och hjärtat lekte infarkt när hon öppnade dörren. Det gjorde ingenting. Alex var dyngrak.

”Vad gör du här?”

”Soffans syrra?” sluddrade han. Högerhanden höll krampaktigt i trappräcket.

”Det verkar ha varit en rolig fest?”

”De hade oompa loompas.”

”Menar du ompa-ompa-musik?” Hon kvävde ett leende.

”Ja, oompa loompa.”

Han gav henne en blick som, trots att den var dimmig, grusade hennes ambitiösa planer på att inte falla för honom. Han tog ett tafatt steg över tröskeln. Hon ryggade undan. De blev stående innanför dörren. Tysta. Utbytte fler blickar.

Att komma för nära skulle leda till katastrof. Hon skulle åka hem. Hon skulle glömma honom, och han henne. Pandoras box gjorde man bäst i att hålla stängd, men ju längre de stod där desto mer gled locket av.

Det var Alex som knuffade det över kanten. Han vinglade emot henne, drog henne klumpigt intill sig och missade hennes läppar med flera centimeter. Det var inte alls som i hennes fantasier. Hon hjälpte honom rätt och mötte smaken av bayerskt öl och korv. Äntligen fick hon dra händerna genom hans omöjliga lockar. Han kysste henne hårdare och hon svarade direkt.

”Soffa” mumlade han i hennes klibbiga kind. Darrande ledde hon honom dit.

Han föll raklång och drog henne med sig. Hon hamnade överst. Hans läppar hittade hennes igen.

”Åk inte”, stönade han.

Hon behövde inte svara. Han hade redan slocknat under henne.

Hederspriset: Irma Kjellström. Motivering:  En fin liten berättelse, där man blir nyfiken på vad som har hänt innan vi får ta del av den. Fina detaljer, såsom att han har kommit till stationen klädd i bara pyjamasbyxorna. Jag är djupt imponerad av 14-åriga Irmas text, som tyder på stor mognad.  Fortsätt att skriva, Irma! Du kommer gå långt, det är jag säker på.

Vi borde aldrig ha funnits. Det borde aldrig ha funnits ett jag och han. Det kan aldrig ha varit meningen att det skulle bli vi två. För det kan väl inte vara meningen att det ska göra så här ont, att man ska tvingas slitas upp? Att man ska smyga upp på natten för att inte behöva säga adjö?

Jag lutar mig bak mot sätet, undrar om han upptäckt att jag inte är kvar, att jag har lämnat honom ensam.

Jag sneglar ut genom fönstret, låter blicken sväva bort längs perrongen som jag anlände till för ett par månader sedan. Då visste jag inte att jag skulle möta honom, att månaderna här inte skulle bli alls som jag hade trott.

Och nu ska jag hem, ska lämna den här platsen för alltid, och samtidigt lämna det första hjärtat som någonsin fått mig att känna så här, fått mig att känna mig älskad.

Så ser jag någon rusa, rusa mellan människorna på perrongen.

Jag kan inte hindra mig själv från att resa mig upp från sätet. Jag trycker kinden mot fönstret som värmts upp av sensommarens mildhet. Synfältet suddas ut av tårar, men jag ser honom ändå tydligt.

Han har fortfarande pyjamasbyxorna på sig, och så jackan – som han hade på sig första gången vi möttes.

Han kommer allt närmre mitt fönster, och jag pressar fingrarna mot rutan. Jag känner en tår åka ner över kinden och lämna ett kallt stråk.

Jag vill ropa på honom, men det skulle bli så svårt och smärtsamt att behöva säga adjö.

Våra blickar möts.

Han ser mig; jag ser honom, genom rutan.

Han sätter fart, och når fönsterrutan. Jag ser ner på honom; han ser upp på mig. Jag trycker handflatan hårdare mot glaset, och han placerar sin hand på andra sidan.

”Älskar du mig inte?” säger han och hans röst pressar sig nätt och jämnt genom rutan.

Jag sväljer. ”Jag kan inte stanna kvar.” Rösten skär sig.

Jag ser att smärtan drar över hans blick. ”Men…”

Jag kan inte hindra tårarna som kommer. Jag biter mig hårt i läppen.

”Vänta här”, säger jag sedan.

Jag vänder mig om, springer ut mellan raderna av säten, rusar genom vagnen, ut genom dörren och kommer ut på perrongen.

Jag vänder mig mot honom, och kan inte hindra mig själv från att springa.

Vi möts i varandras armar, och då hör jag tåget sätta igång.

Det spelar inte längre någon roll.

Vinnaren av den vackraste texten ,Yvonne Waern. Motivering: Så vackert skrivet om något så enkelt och banalt som våra händer. När jag läste texten så fann jag mig själv sitta och titta på mina egna fingrar med helt nya ögon. Och så en oväntad vändning på slutet – originellt!

Våra händer ska förenas Din hand har fem fingrar och utgör en fulländad helhet. Det är din hand jag ser som nattljus, din hand jag känner i mörkret. Handryggens fingerben spänner ut din hud som ett parasoll och jag gömmer mig för solen under din handflata, där livslinjen flyter ut i deltat mellan tummen och pekfingret. Fingertopparnas kuddar vill jag känna mot mina, från tummens kraftiga soffdyna till lillfingrets eleganta plymå. Varje finger avslutas med en juvel, ett pärlemorskimrande skal, som välver sig över en ömtålig skatt. Jag vill skriva in mitt namn i deras genomskinliga hemlighet, men bara med ord som du gett mig. Varje finger är en gåva. Tummen är glatt trotsig och ställer sig gärna på tvären. Det är din tumme som trycker sig mot min handrygg och håller den i ett stadigt grepp. Jag tänker inte smita min väg, jag rullar gärna min tumme mot din. Pekfingret stakar ut vägen för oss: det är så här vi ska ha det, så här vi ska gå. Jag följer det gärna. Långfingret är rakt och stolt, längst av alla och jag böjer mig för dess skönhet. Ringfingret är det skönaste. Slank och elegant står hon där och bara väntar. Jag vet, det är min plikt att pryda dig, men jag väntar tills jag har hittat något som kan stå sig mot din fägring. Bara det bästa passar dig. En dag ska jag kunna komma i närheten av din ljuvlighet, en gång ska jag hölja ditt finger i ett smycke som anstår dess elegans. De fem undren avslutas av lillfingret, en rak och smal gren på ditt hands livsträd. Lillfingret känner jag mot min handkudde, lillfingret tillber jag som en del av din hand. Den första gången jag mötte din femfingrade hand förlorade mitt sinne sin balans. Min hjärna kunde inte ta in allt mina ögon såg. Den släta ytan av din hud gav mig föraningar om ett himmelrike där våra händer kunde mötas, där våra fingrar flätades in i varandra. Jag skämdes för mitt sjätte finger som blev över när vi satte handflatorna mot varandra. När din mun närmade sig det udda fingret löpte ett glädjeskalv genom hela min kropp. Du accepterade mig, du kunde kyssa min abnormitet. Låt oss flyga genom tiden i din handflatas gondol. Våra fingrar spänner vi upp till ett segel som håller i bidevind likaväl som i läns. Tankarnas lätthet bär oss genom åren och färden blir lätt, om vi tar varandra i hand.