Vinnarbidraget av Päivi Karabetian.

På bokklubben Svalan satt Njutångers mest hängivna bokälskare i en ring runt detektiven Nick Carter. Den lokala bokcirkeln, Eric, Lulu, Märta och Anders, brukade träffas en gång i veckan i ett källarförråd som ägdes av Eric för att dela inspirerande texter. Böcker hade staplats både på rad och ovanpå varandra utmed de gråa betongväggarna. Det fanns minst en kubikfamn outgivna manus som verkade ha skänkts till dem av privatpersoner. Nick var redo att avslöja att de hade delat mer än kärleken för ord.

Nick stirrade på en djonk i miniatyr. Den hade tryckts in en flaska som tycktes segla på skrynkliga djupblå satinlakan som täckte en madrass på golvet. Eric följde hans blick och pekade på det lilla fartyget. Stolt berättade han hur lätt det var för honom att få stora föremål att glida genom små öppningar. Allt som krävdes var bara mycket tålamod och vaselin. Nick tittade på Eric.

”Vem är den där sodomiten egentligen?”

Nicks nasala röst fick dem att hoppa till, utom Lulu som slängde upp sin ena arm på ryggstödet. Hon fuktade sina läppar medan hennes ögon smekte Nicks svällande muskler under hans vita genomskinliga skjorta. Hon skulle se till att bli en tilltänkt fru Carter innan kvällen var över. Effektfullt blinkade hon med sina rådjursögon som kantades av svarta täta ögonfransar som såg ut som om de hade drabbats av en stormvind. Hennes manikyrerade hand for upp till bröstkorgen där hennes fingrar nyvaket sträckte ut sig på den randiga blusen. Brösten guppade tyngdlöst i luften som två zeppelinare.

”Vem menar du?”

Lulus sugande röst fick Nicks blick att vandra utmed hennes utsökta figur. Hans ögon blev mörkare när hans pupiller trängde ut hans blåa iris. Lulu svarade med att kröka sin rygg så att han kunde granska hennes behag. Hon ville inte dölja något för detektiven.

Nick skakade på huvudet och harklade hest.

”Någon som är bortom förtappelse har smittat er samtliga med dröppel.”

Nick slickade sig om munnen som om han hade ätit upp Lulu som en vaniljglass toppad med smältande choklad.

”Vad gör ni här förutom att dricka fulöl och prata snömos.”

Han kunde inte slita sig från henne, men hans röst hade återfått kontrollen över situationen.

Nick visste vad han talade om. Inget undgick honom. Han ögon hade registrerat de röda sammetskuddarna på golvmadrassen. Två stearinljus, till hälften utbrunna, i gröna buteljflaskor där stearinet runnit ut över flaskhalsarna och glidit ner på betonggolvet. Rödvinsrand på schatullet som luktade svagt av kamfer. Mahognyskrinet verkade vara rekvisita, romantiskt tingeltangel för snabba möten på hårda golv. Det tycktes finnas kärleksmotiv och där det fanns kärlek fanns även hat, om åtrån inte besvarades.

Lulu andades häftigt.

”Jag är helt frisk. Jag låg nedsövd på operationsbordet med ett trasigt korsband.”

Hon fingrade på blusens två översta blusknappar. Det var som om hon sände en osynlig signal för de sprätte iväg mot madrassen. Hennes bröst inlindade i lager av tunt spetsklätt tyg vällde fram samtidigt som hennes andhämtning saktades ner. Nick slet loss blicken från hennes yppiga byst och tog fram sitt anteckningsblock ur jackan. Han mumlade högt för sig själv.

”Tog inte narkosen?”

Nicks skissade snabbt en bild av Lulu på den blanka sidan. Hennes hud som glänste som gyllenläder, hennes perfekta formationer till bröst som fick hans tankar att vandra till den växande eruptiva vulkanen i hans boxershorts.

”Då vet ni alltså precis vilken dag jag talar om.”

Alla kunde inte vara oskyldiga, även om fyra par ögon förvånat tittade upp på honom. Inövat svar.

”Samtidigt vid Stortorget hittade vi en korsikan på 3 meters djup, begravd i lerskiffer.”

Nick lät febrig och hans meningar kom ut i stackato.

”Bredvid honom låg en blodig krängningshämmare. Vet ni vad det betyder?”

Lulu fladdrade med sina ögon och sög upp sina läppar tills de såg ut som en klase övermogna körsbär.

”Att någon saknar en kaskoförsäkring.”

Nick visste redan att Lulu var oskyldig. Han hade kollat upp hennes förehavanden. Det stämde att hon hade befunnit sig på sjukhuset. Vad mördaren inte visste var att det kraftiga skyfallet snabbt hade sköljt bort jorden och avslöjat den begravda turisten som hade badat i lervälling och flutit upp som en kork i en regnpöl.  Det var dags för det sista trumfkortet. Han drog fram den ur sin plånbok.

”Erics lånekort till Njutångers bibliotek hittades i hans byxor.”

Lulu reste sig upp från sin stol och ställde sig bredvid Nick för att stryka bort en lockig hårtest från hans panna.

”Det är uppenbarligen ett falsifikat. Eric skulle aldrig ge någon sitt lånekort. Det är det heligaste han äger.”

Eric snyftade till och begravde sitt ansikte i händerna.

”Jag trodde han älskade bara mig. Vi skulle skriva nästa ”Fifty shades” tillsammans.

Nick stängde igen anteckningsblocket och placerade den i kavajfickan. Fallet var solklart. Lulus varma hand smög in i hans och de steg ut från den mörka källarlokalen. Nick tänkte på vad han skulle göra med Lulu. Det var något med dammiga böcker på svettiga madrasser. En stark doft av eukalyptus dolde doften, men inte känslan av en kropp mot en annan.