1:a pristagaren Ann Hempel Pertmann. Motivering: Ingen aning vad geocacha är för något, men jag föll pladask för de små tecknen i deras kroppsspråk och den lite tafatta dialogen, där ingen säger rakt ut vad de egentligen vill, ingen vill verka för ivrig och genomskinlig, men som läsare känner man; ja ja kom igen nu då!! Och så undrar man varför juryn satt en gräns på 500 ord! Nu får man ju inte reda på fortsättningen. Eller vad geocacha är för någonting … Romantiska vibbar och hög igenkänningsfaktor (trots geocacha alltså).  Ann vinner en gratis lektörsläsning. Grattis! 🙂

 

 

Det blåser snålt genom gallergolvet när jag hastar uppför trappan. Nervositeten kör kortdistanslopp i strupen men jag ringer på dörrklockan. Smått andfådd, torr i munnen. Kontrollerar det nylagda håret.

Och så står han där. Bertil. I vardagsrummet kompas Johnny Cashs gitarrspel av färgpiruetter på en väggteve, men Bertil lyfter handen och stänger av alltihop med mobilen.

”Hej”, säger han och lutar sig framåt. Han är ännu längre än när jag tänker på honom.

”Hej.”

Han ler med tänder som strösocker och det är samma man som jag jobbat med i tjugo år, men aldrig att jag varit hemma hos honom. Aldrig någonsin, fastän jag lekt med tanken ända sedan han skilde sig för tio år sedan. I eftermiddags var det pensionsavtackning. Jag blev tvungen att gå ifrån och det var med tårarna rinnande framför badrumsspegeln som jag förstod att jag måste agera nu. Eller aldrig.

Vågar jag? Jag lägger huvudet på sned. Huvudet är tomt på ord.

”Vill du komma in?” säger han och sväljer.

”Gärna.”

Det luktar svagt av såpa och mat i lägenheten. Där står vi. Han i jeans och vit t-shirt. Handväskan glider ner från axeln och jag låter den ligga.

”Pirjo sa att du skulle vandra i fjällen.”

”Håller på att packa. Vi åker imorgon.” Han kastar en blick inåt vardagsrummet.

Modet sjunker.

”Då har du inte direkt tid med mig nu.”

”Jo. Jag är superglad att se dig.” Han skrattar till och hänger en hand i hatthyllan. ”Var det något du ville? Eller … Alltså … Det måste du inte ha.”

”Jag tänkte fråga om du ville följa med och geocacha till helgen. Men då är du inte hemma.”

Bertil byter grepp runt stången i hatthyllan. Ett sekundsnabbt leende sveper över hans ansikte, som en flock småfåglar på jakt över ett torg.

”Jag kommer hem igen. Tänker du på någon särskild cache?” Leendet kommer tillbaka, gör läpparna släta och smidiga. Kinderna veckar sig.

Jag ler tillbaka, så mycket att jag får rynkor över näsan. ”En som ingen av oss tagit. Har du tagit några i Höllviken?”

”Inte många alls.”

”Inte jag heller.” Jag lyfter upp väskan från golvet och nickar för mig själv. Tar tillfället att sänka hakan för att dölja flinet som inte går att kontrollera.

”Om du vill får du gärna stanna en stund”, säger han och tar ett steg framåt. ”Då hinner vi surfa på cacher i Höllviken redan ikväll.”

Vi har suttit bredvid varandra framför en dator förut, på jobbet, armbåge mot armbåge. Hemma hos mig väntar inget. Här hos Bertil kan vad som helst hända. Vad som helst.

”Säkert att du har tid?” säger jag.

”Vi kan prata medan jag packar.”

Vi fortsätter titta på varandra. En längre stund än normalt. Längre än vad kontoret skulle tillåtit och undervattensströmmarna porlar och glider på insidan av mitt skinn.

”Då stannar jag en stund”, säger jag och låter handväskan glida ner till golvet igen.